Något jag och Grinde måste bli bättre på är att hoppa av rätt.

Börjar bli trött på att han kommer in bra på ett hinder och sedan tar ett litet galoppsprång som bara försämrar allt.
Det hänger ju inte bara på honom, utan allt hänger ju på mig.
Jag måste få stadigare skänkel och försöka ha den still (väntar spänt på mina stövlar) och sedan vara tydlig med mina hjälper och verkligen trycka av.



Annars blir hoppet så här, och alltså ... Det är inte fint.

Sådana här hopp är inte fina, och minst 50% av våra hopp blir så här ... Det är något som verkligen måste ändras på!

Det här med att blogga ensam börjar dra ut sig lite nu tycker jag. Det är allt fler bloggar man ser som skapas med flera bloggare.
Det är nästan aldrig "ensam-bloggar" som blir "stora" längre, utan nu ska man vara fler för att vara stor!

På visst sätt kan jag förstå det, det blir mer uppdatering när man är fler vilket gör att det blir roligare att läsa då det blir blandad läsning och så.

Jag tänkte dra några för- och nackdelar som jag tycker är med att blogga ensam samt blogga med flera. (Dock kan jag inte riktigt säga så mycket om att blogga flera då jag aldrig gjort det, bara en gång men det var inget seriöst.)

Fördelar flera bloggare

• Bättre uppdatering
• Blandade inlägg
• Fler inlägg om dagen
• Om den ena bloggaren har bloggtorka/inte tid till att blogga kan den andra blogga så att uppdateringen ändå inte uteblir

Fördelar ensam bloggare

• Man får bestämma mer själv, t. ex. hur designen ska vara
• I mitt fall blir den mer personlig, man kan posta exakt vad man vill utan att de andra blir sura

Nackdelar flera bloggare

• Man kan börja bråka, det är inte så bra
• Det kan ibland bli lite för blandat, vilket beror på hur många man bloggar på samma blogg också, men det som jag tycker man ska ha är en liten fin signatur i slutet av inlägget

Nackdelar ensam bloggare

• Om man har bloggtorka står bloggen tom (ta min blogg som ett exempel)
• Blir inte jättemånga inlägg varje dag

 

Det är i stort sett de nack- och fördelarna som jag kommer på nu. I slutändan tror jag ändå att "singelbloggarna" vinner, det börjar ju bli fler och fler som går över till att vara själva och blogga. Tror det kan vara en rolig upplevelse att vara flera, men jag har absolut inte några planer på att blogga tillsammans med någon, trivs bra med att bestämma och styra min blogg exakt som jag vill att den ska se ut.

 

Vad är bäst, att vara flera på en blogg eller ensam bloggare?

Min fina.

Något som jag börjar tänka på mer och mer nu, kan vara för att vi lär oss mer i skolan och jag vill inte att det ska vara bortkastad tid, är att använda hjälm när vi tar in hästarna.

Vem vet vad som kan hända egentligen?
Stallets lugnaste häst kan faktiskt få ett tokryck och bli skrämd av något, och råka kicka till. Om man då står där utan hjälm, så får man faktiskt skylla sig själv!

Nu säger jag inte att bara för att man har hjälm så har man 0 chans att bli skadad, tvärtom man har alltid chans att bli skadad - det är ju trots allt ganska stora varelser vi håller på med - men om man använder en hjälm när man leder en häst till och från hagen och den skulle råka sparka, då har man ju mindre risk att bli skadad än om man inte skulle ha haft hjälm!

Det är bara något jag tänkte på, själv har jag aldrig ridit utan hjälm och har inga planer eller anledningar till att rida utan i framtiden heller, hjälmen är trots allt en billig livsförsäkring.

Människor säger att de kan lita på sin häst och blablabla, men man kan faktiskt inte det. Det finns ingen häst som man kan lita 100% på, jag litar på Grinde till 100%, och det är dumt att göra det! Dock vet jag att han gör dumheter ibland, han har puttat in mig i väggar och han har försökt sparkat mig. Dock har det alltid varit någon annan anledning, han har aldrig gjort det med flit!

Jag skulle aldrig få för mig att rida utan hjälm på någon häst, jag litar på Grinde men vet att även han kan få sina tokryck, därför tar jag alltid säkerheten i första hand!

Det säkra före det osäkra.


Jag tar säkerheten i första hand och rider alltid med väst och hjälm!

Efter gårdagens lektion ställde jag mig frågan varför jag egentligen rider.

Ibland när det går dåligt i ridningen så kommer den där frågan. Man börjar ifrågasätta varför man ens sitter upp på en häst när man inte kan rida.
Känns som om ridningen går neråt just nu, jag vet inte vad som har hänt men något har hänt!

Jag tror att man måste ha inspirationen för att rida, jag rider och har målet att hela tiden bli bättre. Men det är inte så lätt när ridningen går så uselt - som den gör just nu.

Jag vill inte sluta med hästar, för då skulle jag inte se någon mening med mitt liv, men ibland ställer jag mig ändå frågan varför jag rider.
Jag har ju inte bäst självförtroende, jag har faktiskt inget självförtroende alls ...
Ibland önskar jag bara att jag var lite mer som alla andra, satt fint, hade fina skänklar, stilla händer, mjuk i handen.
Men det är just det, jag har inget av det.


Men jag har min prins - och det är allt som räknas.

Imorgon är det äntligen dags för hoppträning!

Det är så konstigt för varje gång det är hoppträning känns det som om det var tusen år sedan sist, men egentligen är det ju bara två veckor.

I vilket fall, jag måste verkligen börja rida nu känner jag.
Jag vet själv hur det är på sommarlovet, man går där i en evighet och blir uttråkad för att man inte får rida lektioner, och tänker att direkt när lektionerna sätter igång igen ska man verkligen rida!

Så nu ska jag utnyttja den sista tiden på ridskolan, innan sommarlovet, och verkligen lyssna och vara skärpt på lektionerna och rida arslet av mig varje gång!
Nu när jag skriver det här kan det ju lätt missfattas som att det bara är några gånger kvar, men nej det är ju i varje fall två hela månader kvar, plus lite till.

Så nu är det dags att börja rida, och imorgon på hoppträningen ska det gå bra! Det har jag bestämt mig för nu!


Hindret vi rev förra clear rounden.

Tror det snart är dags för Clear round igen också, och denna gången ska vi banne mig bli felfria!
Vet dock inte om det ska vara 70 eller 80 cm ... Vill så gärna hoppa 80 men vill ju vara felfri med bra känsla i 70 först ... Svårt det där.

Men en tävling i taget, dags att tagga till för dressyr! Idag ska jag skriva i vilket program vi ska rida också, valet står mellan en L:b eller L:c, tror det blir L:c!

Har faktiskt inte satt upp några mål för detta året, eller i vilket fall inte skrivit ner dem.
Egentligen så kommer det ju nya mål i mitt huvud varje dag.

Men ett mål som jag verkligen vill ska uppnås, eller i vilket fall bli bättre på, det är min vänstersida.
Jag är så ojämn i min sits, min högersida är stark och min vänstersida är svag.
Det är riktigt irriterande när det går super i högervarvet och sen när man går över till vänstervarv så blir allt bara pannkaka.

Det kände jag både i måndags när jag red Jim, kan också bero på att vänsersidan är hans svåraste också, och i torsdags när jag red Grinde. Dock är Grinde bra i båda varven, men vänster blir ju lite sämre på grund av min vänstersida.

Så det är något jag vill bli bättre på under 2012, min vänstersida!

Tänkt egentligen hur mycket en fel galopp kan göra ...

Efter andra hindret på tävlingen hamnade vi i fel galopp.
Jag hade tänkt sakta av och ändra galoppen, men insåg att vi inte riktigt skulle hinna det och vi har övat på hoppträningarna att om det här skulle hända så skulle man bara driva på.
Så jag struntade i att byta galopp och drev på istället, vilket dock resulterade i att vi kom in konstigt på hinder nummer tre. Det var väldigt nära att vi rev där, men Grinde räddade mig, men då blev vägen krokig till hinder nummer fyra vilket resulterade i att vi rev.

Visst, det kanske är lite surt att den rivningen kostade oss en rosett, men samtidigt gör det mig ändå inte så mycket.
Känslan var kanske inte bäst, men den var bättre än bra!


Hindret vi rev.

Enda sedan tävlingen har jag fått mer motivation till ridningen.

Förr var det liksom rider (träningar) en gång i veckan och varannan vecka två gånger.
Men nu efter tävlingen har jag insett att det är det här jag brinner för!
Känslan precis innan man går in på banan är obeskrivlig. Känslan när man rider in och ser alla människor sitta på läktaren för att bara ett ögonblick sitta knäpptysta och se på när man rider.

Den känslan är underbar och det är så tråkigt att det bara varar i ca. 1 minut och sen är det slut.
Men nu längtar jag verkligen oerhört mycket till nästa tävling!
Innerst inne vill jag hoppa 80, men samtidigt vill jag inte stressa upp utan jag vill ha en bra känsla på 70 cm.
Känslan i lördags var bra, men eftersom vi rev så gick känslan ner lite ... Och eftersom det blev ett sådant skitpet förväntar jag mig att vi kommer riva varenda hinder på 80 cm.
Så får man inte tänka men jag vill ha en felfri runda med bra känsla i 70 cm innan jag lämnar det bakom mig.

För när jag väl går upp till 80 vill jag ju helst inte behöva gå tillbaka till 70 cm ...


Sista hindret på banan.

Det är riktigt bra att ha en som fotar en när man rider.

Jag kan visa er tre bilder som togs på mig igår, som är ett riktigt bra exempel!


På den första och sista bilden kan jag inte ställa någon annan fråga till mig än vad jag håller på med?
Vad gör jag med min häl? Jag menar, min häl är ju nästan vid min rumpa?!

Haha, på andra bilden är hälen bättre (men långt ifrån bra) fast då sitter jag som jag-vet-inte-vad!
Men det är just de här bilderna som gör att man utvecklas, för jag kommer tänka oerhört mycket på mina hälar i framtiden, och hädanefter ska jag lägga fokus på mina hälar. Jag har en dålig ovana att ha hälarna uppe vid molnen - så det måste jag verkligen träna på.

Känns som om jag behöver träna mer dressyr med Grinde. Men ja.

Det är inte kul att lägga ut sådana här bilder på sig själv, för man skäms, men samtidigt är det ett bra sätt för då vet jag ju mina brister och vad jag behöver öva mer på!

Min senaste hoppträning (inte den denna veckan utan den för tre veckor sedan) så höjde min ridlärare alla hinder och frågade om det var någon som var "rädd" eller tyckte det var för högt. Ingen sade något men jag kände pirret där i magen.

Men sedan efter så har jag funderat på om jag gått och blivit höjdrädd?
Men jag har kommit fram till att jag inte är det minsta höjdrädd (lite kanske då jag inte riktigt kommit igång med hoppningen efter vinteruppehållet) utan det är mer "avståndsrädd".

Jag är inte rädd över att Grinde ska vägra och jag ska ramla av rakt i hindret, det har hänt förr och jag har fått ont men man kan inte räkna med att man aldrig ska skada sig när man rider. Om jag ramlar av så ramlar jag av, mer än så är det inte.

Det är mer att jag vet om att en del hästar går omkull och så, och det är jag verkligen rädd för att Grinde ska göra. För om han skadar sig allvarligt skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv.

Och sedan är det med avstånden då, Grinde har ju som en liten vana att ta det där extra, onödiga,  lilla galoppsteget innan hindret, det som absolut inte behövs. Så det är nog mer det jag är rädd för.
Jag hatar när det blir sådana hopp, för då hamnar både jag och Grinde i obaland.

När allt sitter, han hoppar av som han ska och tempot är bra - den känslan är bäst!

Dock "såsar" Grinde mest runt på de lite lägre höjderna, det är mer på de högre (runt 80-90 tror jag) som han skärper till sig och finner det kul i att hoppa. Jag tror att han tycker det är roligare att hoppa högre för då får han ta i mer och visa vad han går för!

Kommer ihåg den ridlektionen Grinde råkade springa in i väggen (jag styrde för mycket åt vänster) precis innan hoppade vi banan och där i slutet när jag vände upp mot sista hindret kände jag verkligen hur han tog sats och bara körde på!

Jag älskar det, jag älskar att hoppa - men framförallt älskar jag att hoppa Grinde.

Litet failhopp från torsdagens träning, jag blev efter i språnget.

Idag ska jag även putsa träns och sadel!
För imorgon är det tävlingsdags, en enkel Clear round, men ändå årets första tävling!
Jag säger tävling även om man "bara" tävlar mot sig själv!

Jag har skrivit upp mig och Grinde på en 70 cm, inte så värst högt men känslan från förra rundan var hemsk så imorgon ska känslan bli bra. Det är mitt mål med denna gången, att känslan ska vara bra. För jag ser hellre en runda på en lägre höjd där känslan är på topp än en runda på en högre höjd där känslan inte är på topp.

Jag vet ju att Grinde klarar 70 cm, det skulle vara om han gjorde något onödigt pet eller vägrade, men han klarar 70 cm lätt. Det är mest känslan jag vill få fram imorgon, få en bra känsla, bra tempo, komma in bra på hinderna och så!


Såhär ska det inte se ut!

Tänkte berätta lite om mig, några saker du kanske inte visste?

• Jag är världens tidsoptimist. Kan vara ganska irriterande då jag kommer sent typ jämt, kan inte ens komma ihåg senaste gången jag var i tid ...

 

• Jag är väldigt lat, skjuter ofta upp saker till dagen efter. Dock mår jag riktigt bra när jag vart duktig och gjort allt jag ska.

 

• Jag blir lätt irriterad och stör mig på saker väldigt lätt. Som när någon sitter i klassrummet och tuggar tuggummi och blåser bubblor, hatar det. Sedan när människor äter med öppen mun, finns det något vidrigare? Det värsta är att jag kan störa mig på något, bli förbannad på personen och sedan en stund efter märka att jag gör exakt samma sak själv ...

 

• Blir som sagt förbannad väldigt lätt, och om något står i vägen ja, då smäller det bra (lite Timbuktu där hehe). Som när jag här om dagen smällde i foten i kattklöspelaren, gjorde så sjukt ont och var så nära på att smälla till den. Haha, jag menar ... En kattpelare?!

 

• Alla mina förebilder är män/killar. Jag är nog mer av en pojkflicka. Jag är inte född i fel kropp, men jag ser mer upp till män. Ett exempel är att Stefan Liv är min största förebild, han är en man och han spelade ishockey. Jag är en tjej och jag rider, inte något direkt sammanträffande, men han gav ändå en sådan inspiration i mitt liv. Mest att man vill vara som han eftersom han var underbar på alla sätt och vis.
  

 

• Jag önskar att jag kunde äta vad jag vill, när jag vill, hur jag vill, men jag går upp i vikt så lätt så det sätter stopp för allting ...

 

• Det spelar ingen roll vad jag äter, för jag är ändå alltid hungrig. Blir aldrig mätt och jag är 100% säker på att jag skulle kunna äta upp en hel familjepizza själv ...

 

• Jag är otroligt blyg av mig. Kan bli skakig om jag inte träffat någon person på länge. En gång var jag hos min pappa i några veckor, och när jag skulle hem till mamma igen var jag nervös för att träffa henne ...

 

• Jag älskar mina djur över allt annat. Min hund är det bästa som någonsin hänt mig, kan inte föreställa mig ett liv utan henne. Mina katter är de jobbigaste katterna i världen (de bråkar hela tiden) men jag älskar ändå dem över allt annat. Sedan räknar jag in Grinde i den här kategorin, jag ser inte honom som min, men jag älskar honom över allt annat.

Blir en bild på Grinde bara för att han är så sjukt söt.

Jag är mer för välskrivna och genomtänkta inlägg än inlägg som är skrivna på måfå.
Men då och då slinker ett oläsvärt och helt onödigt inlägg in här.

Varför vet inte ens jag, men känner redan att det här inlägget kommer vara så otroligt onödigt men ja.
Men att gå runt, dag ut och dag in, och få livet att bara rulla på men inte hitta det där extra.
Jag är som vanligt i stallet i stort sätt varje dag, när jag kommer hem sitter jag antingen med läxböckerna i ansiktet eller så sitter jag vid datorn och inte gör något speciellt givande.

Jag behöver hitta den där motivationen jag hade för kanske ett halvår sedan, men för ett halvår sedan var mitt liv också perfekt (utan att jag själv visste det) men efter det kom den jobbigaste tiden i mitt liv, och det går inte en endaste dag utan att jag tänker på just dem två människorna som jag förlorade, mina fina änglar.

Det går inte en sekund utan att de finns där i mitt bakhuvud.
Jag saknar dem varje dag, vissa dagar mer, vissa dagar mindre. Men det här är något jag aldrig kommer komma undan med, jag kommer aldrig kunna släppa taget och jag kommer alltid ha det att skylla på.
Men egentligen är det ingenting att skylla på, människor dör hela tiden - dagligen.

Men just för att det här blev så speciellt och tufft för mig var för att den ena var min största förebild (har alltid varit, kommer alltid att vara) och den andra var min släkting, min släkting som funnits med mig hela mitt liv och en släkting som jag älskar av hela mitt hjärta. När jag tänker efter var hon till och med en av mina bästa vänner.
Även fast jag inte visste det då, så vet jag det nu.

Och det är det som svider så mycket, att jag aldrig fick chansen att säga de orden till henne.
Och att jag aldrig fick chansen (även fast han bara bodde en timme ifrån mig) att träffa honom.

Det skulle vara guld värt om jag fick träffa dem igen - men det kommer aldrig att hända.


Du är verkligen den finaste och bästaste jag vet, mitt liv skulle inte vara vid liv om jag inte hade haft dig.

Var i stallet igår.

Gjorde inget speciellt, bara det "gamla vanliga" typ, borstade, mockade, sopade.
Hade tänkt putsa tränset idag och kanske sadeln.
Var i stallet runt en och en halv timme i går i alla fall och myste lite med min fina pojk.

Var ju inte i stallet i onsdags eftersom jag hade konfirmation direkt efter skolan och efter den så var det plugg, men igår kände jag att jag var tvungen att åka till stallet.

Grinde är inte bara en häst som står på ridskolan, han är hästen som får mig att vilja fortsätta leva, att fortsätta kämpa.
Även om han inte uppskattar mig lika mycket som jag uppskattar honom, så finns han ändå alltid där.
Så fort jag mår dåligt (vilket händer ganska ofta) så är det bara att gå och sätta sig i hans spilta och prata ut.
För jag vet att han lyssnar, jag vet att han lyssnar.

Men ja, en dag utan honom går väl an, men två är på gränsen.
Så därför kände jag att jag var tvungen att åka ut igår, för annars fungerar inte jag.
Om jag inte träffar honom på två dagar är jag som en gitarr utan strängar, sönder.